Blockering

Blockering: när vi stjäl showen från oss själva

Blockering — eller bara "att blocka" — är ärligt talat den där klassikern bland misstag som händer oss alla på scenen. Tanken är hur enkel som helst: din medspelare bjuder dig på något, och du tackar nej, ignorerar det eller pratar bort det. Då rinner saften ur scenen direkt, och vi står alla där och känner oss lite fåniga, för den gemensamma grunden är borta.

Varför gör vi det? För det mesta är det en omedveten reflex. Vi får en liten panikknöl för att vi inte vet vart resan bär, och vi vill behålla kontrollen. När vi blockar bygger vi i princip ett litet skyddsrum åt oss själva så att inget oförutsett kan hända. Men vi vet hur det är: utan risken att inte veta vad som kommer härnäst blir scenen oftast riktigt ljum, riktigt fort.

Ett litet exempel från golvet:

A: "Kolla, jag har fixat operabiljetter åt oss!"

B: "Jag är din revisor och vi sitter ju i ett möte. Och jag avskyr dessutom musik."

Oj. Där försvinner inte bara erbjudandet, hela stämningen åker med.

Blockering är raka motsatsen till "Ja, och"-principen som vi tjatar om hela tiden. Utan att först blunda och skriva på de andras erbjudanden går det inte att bygga en värld som känns äkta för publiken.

Hur du känner igen en blockering

Blockering har många ansikten — vissa uppenbara, andra mer smygande:

Faktablock: Din medspelare säger: "Äntligen är vi framme på Mars!" och du svarar: "Strunt, vi står i kö hos bagaren." — Scen raderad.
Känsloblock: Någon gör sig känslomässigt naken och du svarar med: "Lugn, var har jag mina strumpor någonstans?" Då skär du av allt djup i relationen.
Fysisk blockering: Din medspelare släpar mödosamt en låda över scenen och du går rakt igenom den. Scenens fysiska verklighet är borta.
Logikfällan (rationalisering): Min personliga favorit. Din medspelare bjuder in något magiskt eller udda, och du förklarar bort det direkt med logik så att du står på säker mark igen. A: "Blomman sjunger!" — B: "Nej då, det är bara vinden i löven." Pang, magin borta, tråkigheten på plats.
Skjuta upp: "Vi tar det där sen." — Och erbjudandet svälter ihjäl på fläcken.
Att skicka över ansvaret: Bli passiv och dumpa hela scenens vikt på medspelaren ("Vad tycker du?", "Säg du!"). Du vägrar att ta något initiativ alls.
Innehållslöst pratande: Prata mycket utan att bestämma något eller få handlingen framåt. Det är verbalt på-stället-trampande, bara för att vinna tid.

Varför händer det?

För det mesta finns det ingen ond avsikt bakom, bara:

Filmen i ditt eget huvud: Du har redan målat upp alltihop och vill köra din version, oavsett vad medspelaren bjuder in.
Rädslan för att tappa kontrollen: Att acceptera betyder att kasta sig in i något vars slut man ännu inte vet.
Skydd mot sårbarhet: Vi blockar ofta när en roll kommer för nära. Då skämtar vi hellre eller blir ironiska istället för att kliva in i den verkliga känslan.
Suget efter att vara "smart": Vi anstränger oss så hårt för att vara originella att vi missar det enkla, generösa erbjudande som medspelaren räcker fram.

Proffsgrejer: så kryddar du det

När det enkla "ja" sitter kan man höja smaken:

Den känslomässiga skopan (överacceptans): Ta något pyttigt och blås upp det till en katastrof. Om någon säger: "Du har skosnöret löst", svara inte "Tack då." Prova: "Inte det med! Det är slutet — först sparken, och nu överger till och med skon mig!" Gör en elefant av en mygga — scenen får dragkraft direkt.
Lägg en sten i vägen (försvårande acceptans): Du säger ett fullt "ja" till idén, men slänger in ett hinder. A: "Vi hoppar ut ur planet tillsammans!" — B: "Absolut! Men jag måste säga en sak: jag har glömt hur man öppnar en fallskärm." Du tar erbjudandet, men gör det svårt för rollfiguren. Perfekt för konflikt.

Hur vi vänjer oss av med blockerandet

Här är några saker vi ofta kör på uppvärmningen:

Villkorslöst ja-och: Klassikern, för att koppla om huvudet i läget "acceptera".
Sista-ordet-svar: Börja varje mening med medspelarens sista ord. Tvingar dig att lyssna på riktigt.
Radikal medhåll: En scen där en spelare måste säga "Ja, helt fantastiskt!" till bokstavligen allt. Toppen för att parkera den egna agendan helt.
Korrekturspelet: När jag som coach ropar "Stopp!" i samma stund som en blockering kommer, spolar vi tillbaka några sekunder och du gör om det med ett rent "ja".
Rita tillsammans: Vi tar ett papper och var och en drar bara ett streck i taget. Du känner det direkt: försöker jag dominera bilden eller vågar jag knappt bidra alls?

I slutändan är det väldigt enkelt: en blockering bromsar oss, ett "ja" för oss vidare. Våga släppa kontrollen ibland — det händer nästan aldrig något hemskt, förutom att scenen blir bättre.