Scengolvet prepareras med råttfällor. Det bör vara ganska många, så att det blir svårt att gå över scen utan att trampa i en fälla. Sedan binds skådespelarnas ögon för och de tar av sig skorna, helst också strumporna, så att de spelar barfota. Scenen spelas alltså med förbundna ögon och nakna fötter. Skådespelarna bör inte gå för försiktigt över scen, eftersom det ju faktiskt är meningen att man trampar i en fälla.
För publiken kan detta vara väldigt roligt, just för att föreställningen om att gå genom ett rum med råttfällor med förbundna ögon redan verkar absurd. Det är viktigt att upplägget förklaras ordentligt för publiken i förväg så att spänningen ("förhoppningsvis trampar hen inte i fällan") ökar. Den största effekten uppnås när publiken får lida med skådespelarna.
Jag har också sett det här spelet där skådespelarna knappt reagerade när en råttfälla snäppte till vid deras fot. Därmed gick all effekt hos publiken förlorad. Skådespelarna måste naturligtvis också spela som att de inte vill trampa i fällorna, och om det händer så gör det förstås ont. Det får och bör också visas.