Fyra skådespelare står på rad bakom varandra, alla vända mot publiken (respektive mot ryggen framför). Deras uppgift är att besjunga ett givet tema. Musiken kommer från musikern. Bara den som står längst fram sjunger om temat. När hen inte vill längre eller inte kommer på något mer, slutar hen och går bakåt, och är nu sist i raden. Nu måste den som var nummer 2 i raden börja sjunga (vidare). Även denne kan när som helst sluta och gå bakåt. Men den som står direkt bakom den som sjunger får också när som helst byta av denne. Det görs genom att tydligt nudda (t.ex. på överarmen) eller puffa undan den sjungande, som då omedelbart måste gå bakåt.
Efter en stund, när publiken blivit bekant med spelmekaniken, kan den strikta regeln lättas något, t.ex. genom att mot finalen lösa upp den strikta raden och alla fyra sjunger samtidigt (t.ex. en passande, pregnaut avslutningsfras som sjungs gemensamt flera gånger). Eller så kan avlösningarna bli tätare/mer hektiska, eller lätt (!) knuffande kan tillåtas.
Tips och kommentarer
- Det fina är att man när som helst kan lämna över ansvaret till personen bakom sig, det minskar pressen. Det gäller särskilt för dem som är osäkra på att sjunga. "Pressen" är lägre eftersom de vet att de när som helst kan sluta.
- "Alfahannar" och scengrisar som just ska göra sin stora musikaliska insats kan man helt enkelt byta av. Det kan bli komiskt.
- Med tre personer fungerar spelet också.
Se även: Rampljussång