Ett spel för tre skådespelare. En skådespelare är terapeuten, de andra två är det äkta par som ska behandlas. Den första partnern skickas ut.
Publiken väljer ett djur för den utskickade partnern. Den första partnern kommer tillbaka in och den andra partnern skickas ut. Nu väljer publiken ett djur för den andra partnern.
Under äktenskapsrådgivningen måste de båda partnerna nu gissa sitt eget djur och dess karaktärsegenskaper. Eftersom den andra partnern och terapeuten känner till djuret kan och bör de ge dolda ledtrådar.
Gissningsspelet är löst när paret försonas genom att säga smeknamnet (i form av djuret) som partnern använder. T.ex. mitt lilla bi, min lilla kamel...
Variant: Man känner inte till den andres djur, utan man vet sitt eget djur. Man antar från början dess karaktärsegenskaper och har i uppgift att gissa partnerns djur och hitta ett passande smeknamn. Denna variant är en lekfull form av övningen Det inre djuret.
Tips och anvisningar
- I varianten ligger tyngdpunkten mer på gestaltningen/uttrycket av den framställda (egna) karaktären.
- Det är viktigt att inte vara för uppenbar vid framställningen av djuret.
- Frågan är om djurkaraktären absolut måste gissas, eller om man, för att undvika en alltför lång snackscen, vid någon punkt säger ett djur (i form av smeknamnet), även om det gissades fel eller oprecist.
- Inga speciella djurbeteckningar bör behöva gissas, alltså t.ex. inte den bengaliska tigern eller ökenspringråttan. Man bör alltså som förslag fråga efter allmänt kända djur(släkt)övergripande begrepp, t.ex. efter typiska djur som förekommer i en djurpark.
- Karaktärerna är och förblir människor, men med "djuriska" egenskaper och beteenden. Om t.ex. "snigeln" kryper runt på golvet bör det ske av en mänsklig anledning, t.ex. att någon letar efter sina kontaktlinser.
Se även en passande övning: Det inre djuret