← Alla spel
Den lilla rösten
Det här improvisationsspelet handlar helt om att interagera med det osynliga. En spelare agerar i en scen medan en eller flera medspelare ger röst åt föremål eller fenomen i omgivningen. Det är en balansgång mellan galenskap och magi, där förståndet tar paus och inspirationen tar över.
Uppställningen
- Spelare A: Befinner sig på scenen och ägnar sig åt en vardaglig syssla. Hen borstar tänderna, väntar i en skog eller sorterar gem.
- Spelare B (Rösten): Befinner sig oftast utanför scenen eller vid scenens kant. Hen gestaltar ingen mänsklig motpart utan är enbart en akustisk närvaro. Hen kan viska, pipa eller ge kommandon.
De gyllene reglerna
1. Sluta veta
Det största misstaget är att omedelbart ha en logisk förklaring redo. När en röst dyker upp ur ingenstans bör spelare A reagera med äkta förvåning eller förvirring. Impulsen att genast stoppa in situationen i ett rationellt fack måste undertryckas.
2. Den gemensamma uppfinningen
Röstens identitet byggs upp tillsammans, sten för sten. Om rösten låter hög och darrande letar spelare A efter ett passande föremål. Kanske är det ett visset löv på fönstret eller en ensam brödsmula i handflatan. När påståendet väl är etablerat försvaras det med absolut övertygelse.
3. Acceptera statusen
Scenen blir särskilt fängslande när rösten har hög auktoritet. En människa som kuvar sig inför en kaffeböna eller låter sig förolämpas av sin husnyckel skapar omedelbart en spännande och komisk dynamik. Låt inbillningen ha makt över dina handlingar.
Den normalas roll (Variant)
En tredje spelare kan läggas till som verklighetsankare. Hen kliver in i rummet som en vanlig person och konfronterar spelare A med dennes beteende.
- Den osynliga rösten: Om den tredje spelaren inte hör rösten framstår spelare A som en galning. Spelet med att dölja den uppenbara psykosen skapar enorm komik.
- Den delade verkligheten: Om den tredje spelaren också hör rösten förändras scenens hela världsordning. En psykologisk studie blir plötsligt ett magiskt universum.
Viktiga tips för framgång
För att publiken ska kunna följa scenen måste det talande föremålets identitet klargöras tidigt. Antingen ger rösten själv en ledtråd om sin natur eller så namnger spelare A sin motpart uttryckligen. Fokus ligger inte på att dra vitsar utan på att helt gå upp i det absurda påståendet. När spelare A på allvar diskuterar med ett deprimerat tuggummi uppstår humorn helt av sig själv ur situationen.
